Svimmfärdig



Ännu en jobbig natt förbi. Fler väntar. Gick upp klockan 06.30 för att klä på mig och börja gå till bussen. Innan jag gick sa jag till mamma att jag kände mig svimmfärdig. Hon svarade bara att jag hade sovit för lite. Så jag gick ner och drack ett glas mjölk och tänkte inte mer på min yrsel.
Jag missade precis en buss när jag kom ut till hållpatsen. Nästa skulle komma efter 6 minuter så det va lugnt tänkte jag. Det kom en man till hållplatsen, efter en liten stund kom en kvinna och några andra.

Bäst som jag stog och lyssnade på musik kände jag hur luften blev prickig och mörkare, hur hörseln domnade och sakta avtog. Jag hörde ingenting. Jag försökte se bilarna på vägen men det blev svart för mina ögon. Jag ställde mig för att luta mig mot fönstret på busshållplatsen, men på något konstigt sätt så vinglade jag iväg därifrån och jag hittade inte vart bänken var. Hela världen snurrade, jag kände hur jag höll på att falla men endå försökte jag hålla mig uppe.

Kvinnan vid hållplatsen såg mitt "onormala" beteende och tog tag i min arm. Hon frågade sedan om jag ville ha hjälp att sätta mig ner en stund - det ville jag. Jag hade gått ut på vägen och kunde blivit överkörd när som hellst. När bussen kom efter ett par sekunder hade jag börjat få tillbaka hörseln och fått igång synen. kvinnan hjälpte mig på och såg till att jag fick sitta ner.
Jag klarade mig till skolan men mina klasskompisar tyckte att jag skulle gå till sjuksköterskan och vila. Så jag gick dit och efter ca 2 timmars snack med både henne och kuratorn så skickade dom hem mig.

I'm afraid to say that ther'll be numerous of nights, that my pain won't let me go. That something holds me back and keeps me away from living my life as I want to. Its like an strong arm is heading towards me everytime I feel free. The nights are too painfull for me to handle...

Peac out ..v,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback