Har tråkigt, sitter och chattar med Mille på msn. Ingen vidare rolig konversation det inte.
Han tycker att jag är för på och nu måste jag vara kall i stället.

Fattar inte varför min hjärna är så ur banan. När jag ska vara på - så är jag kall
och när jag ska vara kall - då är jag för på.
Varför kan inte min hjärna bara lyda mig? Jag har aldrig behövt kämpa för att få en kille. Konstigt det när jag alltid har vart kall mot alla (?) Varför i helvete kan jag inte bara vara det nu? Tidigare har killar kommit till mig och inte tvärt om. Det är jag som har dissat eller hissat - inte andra.

Det är jag som har styrt och ställt över mitt liv, förstår inte vad som har hänt nu. Är det kanske så att mitt liv inte spelar någon roll längre? Att jag ger upp den delen av livet och förbereder mig inför framtiden.
Inte för att jag själv tror på det men vem vet.

Jag gör ett försök på den kalla fronten då. Och det kommer verkligen inte att bli nådigt. Lovar att jag ska vara kallare än istiden, kallare än kylan under istiden. Så nästa gång han skriver ett sms gör han bäst i att signera det med sitt namn efter.


I morgon ska jag träffa Nasho i stan efter skolan. Har ingen aning om vad jag ska ha på mig, har packat ner det mesta i klädväg. I stort sätt alla smycken och sminket också :o
Efter stan blir det hem o käka "hejdå-middag" och sen packa klart och börja städa rummet.

Nu är det läggdags, upp kl halv 6 för sista gången i morgon

Peace out ..v,