Mitt tyngsta inlägg på ett år...



R.I.P Farfar 29/10 -08

idag (30/10 -09) Var det exakt ett år sedan jag fick veta att min farfar var död. Ungefär vid den här tiden på dygnet.

Det var länge sedan jag träffade min farfar, ville inte hälsa på honom när han låg på sjukhuset. Jag var för rädd för att se döden. På så sätt kunde jag bevara hans tidigare utséende och slippa se honom som skinn och ben. Jag räddade mig själv på något sätt. Jag kommer alltis att minnas honom som en kraftig, välbyggd man. Med skäggstubb och stor näsa. En ganska hård röst med gävlemål. Men också hans after shave. Min farfar dog i cancer. Han hade haft det i ca 2 år, tror jag, den började någonstans i något organ och spred sig sedan ut i benmärgen. Jag kommer aldrig kunna förstå hur det känns men jag har förstått att cancern äter upp oskyldiga människor innifrån.
Min farfar var runt 60 år, på tok för ung för att dö. Han kämpade in i det sista. Bara en månad innan hade han vart med på sin sista älgjakt. Han hade gett sig fan på att han skulle vara med. Visserligen orkade han inte hålla sitt gevär, men han var i alla fall där.

Ett tag efter hans död besökte han mig, när jag låg och sov. Jag tror inte på spöken. Men jag tror på min farfar. Det han sa till mig hör inte hit, men han kom för att hälsa på mig. Jag tror att det var efter hans minnesstund, som han kom till mig. Jag trodde att jag redan gråtit slut på alla tårar vid det laget. Men så fort värdinnan började prata så stortjöt jag. Inte sådanna där långsamma tårar som kommer utav sorg, utan jag verkligen grät för mitt liv. Krokodiltårar strömmade nedför mina kunder och snoret rann.

Det var då jag förstod att jag förlorat en utav de 8 personer som betyder mest i mitt liv. Det var då jag insåg att han aldrig kommer åter. Hans kista låg där så vacker. Jag kunde inte sluta gråta innan vi kom till mottagningen.

Farfar, idag är det ett år sedan jag fick veta att du gått bort. Men för mig är du inte borta. Jag hade inte den bästa kontakten med dig, men jag älskade dig verkligen. Det är min plikt att minnas dig. Och det gör jag. Jag ska alltid minnas dig. Min farfar, för dig ska jag hjälpa till att bekämpa cancern. Det gör ont och jag gråter varje gång jag tänker på dig. Jag tänker på dig varje dag och det är lika plågsamt varje gång.

Du finns i mina tankar och du har en stor plats i mitt hjärta.

Peace out ..v,