Panik



Jag mår illa men jag vet inte av vad eller på grund av vad, känner bara att jag vill kräkas floder. Om det är prestationsångest eller för att jag är ensam, om det är stress eller på grunt av min mensvärk - jag vet helt enkelt inte.

Det känns som om jag är trött på allt, ingenting spelar någon roll längre bara jag kommer dit jag vill. Jag är feg och svag, det har jag alltid varit. Det är bara det att jag en gång fick lära mig att ett pokerface används för att lura andra. Vem vet, jag kanske är den största lögnaren i världen, men så ser inte jag det. Jag ser det som att jag besparar andra på vad jag själv egentligen inte vill känna. Om jag knuffar bort er från att komma för nära inpå så kanske jag inte heller behöver komma mig själv för nära.

Det är nog ett riktigt dåligt resonemang eftersom jag borde fejsa min svaghet och acceptera den istället för att försöka förtränga och glömma den. Det jag gör är att jag skjuter upp den till senare, jag har inte tidigare orkat tänka på det. Men nu när jag ser det framför mig så är jag rädd.

Jag är säkert en bluff bakom allt, jag vet inte längre eller så är kanske en bluff vad jag är på utsidan. Jag är rädd för att vara ensam, jag är rädd för svartsjukan, jag är rädd för att jag inte kan säga vad jag känner, jag är rädd för hur svag jag är bakom min fasad av léenden, ord och spackel. Jag är livrädd för att aldrig få älska igen.

Jag finner inget lugn och jag blir aldrig lämnad i ro. Eftersom jag är rädd för ensamheten så täpper jag till all ensamhet med annat. Har jag ingen vid min sida så är det antingen musik, sms, skolböcker eller msn som fyller upp det. Jag försöker gömma mig från mig själv men liksom i alla skräckfilmer så kommer "spöket" ifatt en - ibland slutar det bra och ibland katastrofalt. Jag kan inte gömma mig länge till och hur det slutar vet jag inte förrän jag kan se mina rädslor i vitögat och ta till mig dem för att sedan bearbeta dem.

En sak är säker, för en enda person är jag öppen och för honom ska jag säga allt. Hur många tårar som än rinner och hur rädd jag än är för mig själv så kommer jag att leda honom igenom allt från min början till det jag är i då. För min framtids bästa, kan jag inte göra annat än att bemöta och behandla de problem jag idag har. För  min framtids bästa är det vad jag måste göra.

Peace out
..v,


Kommentarer
Postat av: Nea

Vad trist att du känner så! brukar själv få en sväng av "vår-ångest" brunt och trist...få inte panik, när ångesttopparna är höga, för det kommer att vända!! och vi alla känner oss ensam, ibland.

2010-04-11 @ 23:04:19
URL: http://neaskontraster.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback