Kom precis hem ifrån Sex and the city 2. Blev bjuden utav en rellativt ny bekantskap. Dels för att lära känna varandra och dels för att han ville träffa mig. Jag ville mest slippa tänka på allt. Sen att det var han jag gick på bio med spelade ingen roll, skulle lika gärna kunnat gå med spöket Laban, om ni förstår vad jag menar. Trevlig kille och så, menade absolut inte att det var dåligt sällskap utan att jag absolut ville se filmen. Självklart är det trevligt med sällskap men skulle kunnat se den själv också.

Anyway, älskade verkligen filmen, många bloggare och andra har kapat filmen på grund utav kläderna. Jag älskade allt! Okej att det inte var just så mkt sex men den knäckte och var rolig. Jag kunde inte sluta le under hela filmen och det kändes bra. Jag kunde le åt något som jag tyckte om. Ute ler jag för att dölja min rädsla och min schock. När ska jag kunna le ute igen, utan att det ska behöva kännas ansträngt?

I morgon blir det lite sovmorgon, fast jag kunde vart ledig hela dagen. Ska servera på 3:ornas studentlunch. Jag sysselsätter mig tydligen med saker för att inte behöva tänka, för att fly ifrån mina problem för att jag inte är redo att ta tag i dem. En stark försvarsmekanism som i längden är urusel. Pratade med kuratorn idag och fick svar på massor av frågor om varför jag inte kan sova längre efter det som hänt. Ingen fattar vad jag gör i skolan efter händelsen och jag säger bara att det är en självklarhet att gå i skolan på dagarna, det är en rutin. Kuratorn menar att jag håller extra hårt i rutiner just nu för att skjuta upp bearbetningen tills jag orkar.

Orka kommer jag inte göra innan skolan är slut för i år. Så vi får se när i sommar jag orkar släppa taget om ballongen med känslor. Släppa den lös och se alla känslor flyga ur den för att ballongen sedan ska falla tom till marken. Jag vill kunna sova - jag vill kunna leva igen.

Peace out ..v,