Det här är ju min blogg, som handlar om mitt liv, som utspelas efter mina händelser och synvinklar. Därför har ingen någon som hellst rätt att säga att jag inte borde ha skrivit det här inlägget... För som jag sa det handlar om mitt liv.


Började dagen med ett idrottspass i morse, hade en härlig träningsverk sen igår och skulle boxas idag - var inte det skönaste kan jag ju tala om. Gick hur som hellst sjukt bra, är man envis så är man. Efter avslutad lektion såg jag att mamma ringt och smsat, bad mig ringa upp vilket jag också gjorde.

Inget roligt samtal... Jag var tvungen att polisanmäla min mamma i november för att hon misshandlade mig 3 gånger förra våren, eftersom socialen inte hade polisanmält det åt mig (som är deras egentliga skyldighet). Igår fick min mamma ta del av den anmälningen och hon var allt annat än glad.
Första samtalet slutade med "Du får ta o hämta alla dina grejer härifrån, det du ska ha kvar. Du har till slutet av veckan på dig och sen slänger jag allt, ska hyra ut ditt rum från och med nu. Ska ringa pappa och mormor o berätta vad du är för en".

Efter 10 minuter ringde pappa upp och sa "Om inte du tar bort anmälan mot mamma, så har du inte längre någonting att hämta ifrån mig heller, då bryter vi allt här och nu för jag vill inte ha mer kontakt med dig då, hejdå ha ett bra liv".

Mamma ringde upp igen direkt efter: "Nu har jag pratat med pappa och han står HELT på min sida! Ska ringa mormor också och sen kan du glömma oss totalt, du kan glömma födelsedagspresenter och julklappar härdanefter, du kan känna dig utfryst utav hela din släkt och familj, vi vill inte ha något mer med dig att göra över huvud taget hoppas du är nöjd nu".


Det där var ju lagom kul att höra kvart över 9 på morgonen och förstörde hela min dag. Fick prata med min mentor, med kuratorn, med polisen om vad jag skulle göra. Alla hade olika förslag, men jag tror jag vet hur jag ska ta mig igenom det. Jag lägger inte ner min anmälan, jag står fortfarande för vad som är rätt och vad som är fel. Det ÄR helt rätt att polisanmäla sin mor om hon misshandlat en. Självklart gör inte alla det på grund av "respekt" och "lojalitet" eller till och med "rädsla" för sina föräldrar. Men jag, jag är inte rädd för något. Jag har redan vart med om det mesta. Jag har nästan redan förlorat vad man kan förlora.

Om jag levt nästan 18 år i skiten så garanterar jag att det inte kommer 18 år till fyllt utav skit. Det som väntar nu kommer bara att bli en bråkdel utav de 18 åren. Det är vad jag tröstar mig med. Mitt ljus kommer allt närmare även om det inte är innom de närmsta 6 månaderna. Men jag kommer att bli lycklig. Jag kommer att bli glad igen, en dag. Tills dess får jag bygga mina egna broar, lära in min egen moral, göra allt för att inte spela efter mina föräldrars regler.

Jag spelar inte ett spel där reglerna ändras allt eftersom. Jag spelar ett spel där min sanning sätts på spel mot deras lögner. Jag spelar bara efter de skrivna reglerna och inte de påhittade. Det är vad som gör mig till den jag är. Det är vad som får mig att klara av att stå på mina egna ben. Drivkraften stavas ÄRLIGHET. För ärlighet är det man kommer längst på.

Jag skiter i min tillvaro, jag ska ta mig upp! Jag vill inte ta er skit någe mer, det räcker faktiskt nu. Ni trampar er själva ner i skiten. För säg mig mor, hur glad kommer du vara om du sys in? Hur glad kommer du vara när du sitter där och svär åt din egen lögn? Du kommer sitta och säga hur otroligt falsk jag är, även fast du mer än väl själv vet att jag är en av de ärligaste människor du känner... Du kommer att vara stolt på insidan men du kommer att förakta mig på utsidan. Du kommer förakta mig precis så som du föraktar mig nu.

En dag står jag där starkast och spottar åt ditt håll...

Peace out ..v,