Jobbat hela dagen igen. Med ett leende som om jag vore på begravning har jag lyckats tjäna ihop mina 2000 till nästa månadslön.

Tiden gick riktigt långsamt och jag försökte sysselsätta mig med grejer när vi inte hade några gäster. Tyvärr fanns det nästan ingenting att göra då vi var 3 st som hade uppgiften att torka bord och plocka skräp, borden blev torkade om och om igen utan att där suttit någon.
Jag ville bara därifrån, allt känns så jobbigt. Det är som att all lust till att göra saker pyst ut. Jag är inte den jag var. Jag känner inte igen mig i min spegelbild längre och undviker hellst att ta mig en titt. Jag ser liksom inte mig själv. Jag går hellre förbi.

Jag ser ett hängigt ansikte med påsar under ögonen, strama, lätt nedåthängande läppar och ett sorgset uttryck. Jag vet inte vad nästa steg vidare är. Jag står på en trappsats i totalt mörker och kan inte se nästa steg. Skriken skär - Jag vet inte varför jag återkommer till dem hela tiden men jag känner att det var vad som var värst; att han inte lyssnade, att ingen hörde. Att jag var ensam. Jag hör mig skrika och kvida utav smärtan, det gör så ont att behöva höra på. Jag blir rädd och det är skriken som återkommer under scenernas gång. Gråten i rösten utan några tårar. Jag blev tom direkt. Allt sögs ur mig.  

Det gör ont. Jag var en tjejen som planerade långt innan, nu vågar jag inte planera innan jag ser nästa steg vidare. Jag vill veta hur allt kommer se ut innan jag gör något. Bakom varje litet hörn lurar nya hemskheter.

Problem kommer aldrig ensamma.
Jag förösker le men jag är inte glad. Alla leenden är sneda och tillgjorda. Att skratta känns som lögner. Det tar på mina krafter. Jag kämpar för att ens försöka ta på mig ett tillgjort leende och det är smärtsamt. Det gör ont. Allt gör så fruktansvärt ont.

Peace out ..v,