Tatueringen



Då var tatueringen på plats.
Meningen var ju att den skulle ha suttit bakom örat men den idén gillade herr tatuerare inte alls. Han menade att det inte skulle se bra ut då det skulle vara enklare att göra misstag och för att huden är så tunn.


Då fick den flytta ner till vristen i stället, precis över ankeln. Var en upplevelse faktiskt. Hade ju hört att det skulle göra ont att tatuera, men det är verkligen en smärta i sin egen klass. Obeskrivlig. Det var inte skönt men medger att det kunde vart värre. Värsta smärtan var i mitten "emmet" då ville jag bara bita någon, fast fick nöja mig med att klämma hårt i Daniellas hand. Stackars henne, hon måste fått blåmärken.


Som jag tidigare sagt är den här tatueringen betydelsefull för mig eftersom jag och min mamma knappt har någon kontakt. Jag har ett speciellt sätt att tycka om henne även fast jag avskyr henne. Hon är trotts allt min mamma och den här tatueringen är, för mig, en påminnelse om att inte bli som henne.


Kommer nog ta ett tag innan jag gaddar mig igen. Nu är jag rätt sugen på "De Sola È Forte" - Ensam Är Stark (feminint)
Måste dock fundera mer på det. Och som sagt; det tar nog ett tag innan jag sätter mig på britsen igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback