Varför ska allt alltid bli så fel när jag är inblandad? Jag skulle kunna läxa upp mig själv i flera timmar över allt jag någonsin gjort fel och framförallt det jag GÖR fel. Jag blir galen på mig själv. Tror på allvar att jag är schizofren eller något. Jag vet ju liksom hur jag ska göra för att få det att bli rätt. Tekniken är kanske inte alltid det man använder sig av i praktiken! Men bitchslappar mig själv!


Mina tårar har hittat tillbaka nu igen. Jippiee kayay! Kommer ju verkligen få sova gott om nätterna nu... Eller ja jo det får jag ju. Gråta mig till sömns så sover jag som en stock och vaknar med svidande ögon i morgon. Varför ska jag vara så jävla störd för? Känns som att ena halvan av mig vill en sak medans andra halvan vill något annat och sidorna sabbar för varandra. They're mindfucking :O


Kan man inte bara dra ut hjärnan och liksom skruva tillbaka skruven som lossnat? Känns som att det vore på sin plats. Eller ja, alltså inget är på sin plats just nu. Men jag orkar inte gråta och det är det enda jag kan göra just nu. Känns jättefånigt. Nån gång måste man ju rensa tårkanalerna, men jag orkar inte det nu.


Samtidigt vet jag att om jag skjuter upp det idag så kommer jag skjuta upp det fram tills jag möter problemet och då kommer jag inte kunna kontrollera det, vilket leder till att jag kommer ljuga (vilket jag inte vill). Ljuger jag så kan man inte lita på mig, kan man inte lita på mig så känner jag mig otillräcklig och då blir jag ledsen igen.


Äh nu jävlar ska jag slå näven i bordet och för en gångs skull ta av mig min hårda mask. Jag ska sparka sönder muren jag byggt för att hålla tillbaka mina känslor. I fortsättningen ska de få flyga hur de vill som ett jävla krig fritt i luften. Behöver jag gråta så ska jag göra det. Nog för att ensam är stark men man ska väll för fan få vara mänsklig för det? Man är inte svag för att man vågar visa känslor! Tvärt om tror jag att man växer mer utav det!
Det är dags för en ändrig.