Jag blev skjutsad till Danderyds sjukhus tidigt på morgonen den 5/4 och fick gå upp på avdelningen och byta om till operationskläderna. Fick dricka 2 små shottar med söndersmulade tabletter som gjorde att jag inte skulle ha så ont efter operationen. Efter ca 10 minuter kördes jag ner till en vänthall där en läkare kom och skrev på min mage. Sedan var det bara till att vänta på att få köras in i verkstaden.


När jag rullades in på operation kändes det fortfarande oerhört långt bort att jag skulle opereras. Jag fick flytta mig till en annan "säng" där jag skulle opereras. Med armarna rakt ut och stickande EKG-lappar i pannan skojade jag med sköterskorna att det var synd att det bara var skärtorsdag och inte långfredag eftersom jag kände mig som Jesus på korset. Jag kommer inte riktigt ihåg allt som skedde minuterna innan operationen då det var väldigt många sköterskor och läkare runt mig. Två narkossköterskor, en sköterska som tryckte syrgasmasken hårt mot ansiktet, en doktor och så 2 andra som jag inte har en aning om vad de gjorde där.

Innan operationen berättade de för mig att när operationen var klar skulle jag väckas och flyttas över i min sjukhussäng igen men att jag kanske aldrig skulle komma ihåg uppvaknandet. Det gjorde jag... Minns att de väckte mig och sa hur lång tid operationen hade tagit och att de nu skulle flytta mig. Hur jag flyttades minns jag inte. Sedan vaknade jag upp någon timme senare på uppvaket helt klar i huvudet men med tunga ögonlock. Hur mycket jag än önskade att jag kunde hålla ögonen öppna gick det inte. När sköterskorna märkte att jag var vaken stoppade de en tuss i näsan på mig (som åkte ur varenda gång jag somnade till och vred huvudet åt motsatt håll). Jag vaknade för övringt en gång i kvarten när blodtrycksmätaren sattes igång automatiskt.

När jag tröttnat på att något spännde runt armen och att tussen med narkosmedel åkte ut hela tiden så fick jag den smarta idén att bara jag håller ögonen öppna och pratar lite grann så kanske jag blir hämtad och rullad in till min sal i stället. Där kunde jag säkert få sova ifred utan något runt armen. Och planen fungerade! Jag kom tillbaka upp till min sal vid 11-tiden på förmiddagen och en sköterska gav mig ett glas vatten och ett glas nyponsoppa. Nyponsoppan var för övrigt det godaste jag visste efter att ha levt på kräksmakande dietshakes i 3 veckor. 

Jag sov av och an hela dagen, hade besök av mamma, pappa & Sandra, löste korsord, lyssnade på musik och var till och med uppe och gick lite i korridoren. Sköterskorna ville ju verkligen att man skulle vara uppe och gå. Toalettbesöken tjatades det om hela tiden och det var rätt lustigt att gå på toa. Kände mig aldrig kissnödig och det gick heller inte att slappna av i blåsan efter operationen. Det värsta av allt, måste jag säga, var att resa sig ur sängen. Eftersom min muskelvävnad var trasig på 5 ställen fick jag ju inte sätta mig upp bara sådär utan det var ett helt projekt bara att ta sig upp.

Min sal delade jag med 2 äldre tanter. Den ena var näst intill heldöv och den andra var sinildement. Först tyckte jag bara synd om dem båda men när det var dags att lägga sig för kvällen tyckte jag mer synd om mig själv. Den döva tanten hade inga problem... Den senildementa däremot var helt väck. Hon gick upp en gång i timmen för att sakta röra sig mot mig med händerna först och jag vaknade upp så fort jag hörde henne bortifrån sin säng. Hon skulle in i min garderob där hon rotade fram min väska för den skulle hon tydligen gå på toa i tyckte hon - det tyckte inte jag. Läkare fick leda tillbaka henne till sängen gång på gång men då skulle tant minsann inte sova utan gå till blöjsk¨åpet för att hitta någonting anständigt att ha på sig till julottan. Det hela slutade med att hon fick insomningstabletter och när hon ändå inte förstod att hon skulle ligga i sängen och sova fick de köra ut henne i korridoren så att jag kunde få sova ostört.

Jag vaknade tidigt morgonen efter av att snöblandat regn smattrade mot rutan. Hade enormt ont i magen och armen så fick kalla in sköterska för att få smärtstillande och efter det lyckades jag somna om igen. Kl 9.00 blev jag väckt för att det var frukostdags. Nyponsoppa till mig och smörgåsar, youghurt och flingor till tanterna. Jag var mycket piggare och läkaren sa att jag skulle få åka hem samma dag om jag kunde behålla 7 dl vätska. Jag åt nyponsoppa och drack vatten med tesked, fick soppa till lunch och kl 15 kom pappa för att hämta mig.

Efter 4 dagar hemma hos mina föräldrar var jag trött på att äta flytande föda, särskillt så som de suktade mig med massa god mat. Jag började äta vääääldigt små portioner vanlig mat, drack fruktsoppa och kräm men mådde under omständigheterna bra. Efter 2 veckor tog jag min första "utflykt" ut ur huset. Fick sitta och vila rätt ofta men det gick väldigt bra ändå. Efter 4 veckor kom jag tillbaka till skolan och fick bara bra bemötanden. Utom en dag då jag bara var dit för att hälsa på efter ca 3 veckor. Skolan bjöd på 3-rätters middag och jag kunde ju inte äta utan bara smaka några tuggor av allt. Det tyckte inte serveringspersonalen om... Det var tydligen ett tecken på att jag "gillade maten" med sarkasm i orden. Bara att skaka av sig. Jag kan ju inte tvinga i mig en skagentoast, en entrecôt med potatisgratäng och sen desert på det. Vi kan ju dra parallellen från igår då det var midsommar... Jag åt 2 sillbitar och 2 små färskpotatisar + en skiva gravad lax sen var jag proppmätt!

Nu har ni fått storyn ;) Hoppas ni orkade läsa allt och att ni orkar kika in senare ikväll då jag släppar min lilla hemlis för den kan jag inte hålla hemlig längre ;)

Hur kan du räkna från där du vägde som mest? Du måste väll endå Räkna från hur mycket du vägde precis innan operationen?

---

Ja, hur tror du  själv att jag kan räkna från maxvikten? 
Det är la inte så svårt jag låg ju på min maxvikt när jag började med dieten som skulle utföras innan operationen. Med det menas att jag räknar varenda Kg jag gått ner från första dagen på dieten tills nu. När jag började dieten vägde jag 112Kg och det är därifrån jag räknar helt enkelt, är inte det mitt val kanske? Danderyd räknar lika dant på mina återkontroller ;)


FYI så väger jag numera 89Kg och har fått delmål 3 avklarat. Dessutom skrev jag i det tidigare inlägg att mitt största mål med allt var att komma i mina skidbyxor igen. Guess what? Dem sitter som en smäck sedan 2 veckor tillbaka.

Hoppas du förstår nu :)

---

Vad jag egentligen kom in för att skriva idag var att jag haft en sjukt stressig vecka efter ett smärre misstag jag och en vän gjorde i Måndags Kväll. Jag vill inte riktigt avslöja allt än men detta "misstag" kunde få mig bostadslös och i & med det har jag vart tvungen att ringa runt till alla mina kontakter på alla enheter och förklara mig, be om hjälp och ursäkt. Klantigt minst sagt men jag tror nog det kommer vara värt det ändå ;)


Släpper hemlisen på Lördag så jag hoppas ni är riktigt nyfikna nu!

Haft en riktigt trevlig helg ute i naturen med trevligt sällskap. Synd bara att vädret inte var det bästa - lösingen; gummistövlar, regnjacka och varma kläder + eld som värme-element. Justeeee... jag glömde skriva att jag tältat i helgen ;D så det är la inte konstigt att jag inte gillade vädret då va?! Mysigt sovsällskap hade jag i alla fall.


Nu har vi ännu en detalj att ta tag i här märker jag. Jag har dejtat en kille i ca tre månader... Vet att jag sa till mig själv att aldrig dejta någon i mer än en månad igen efter fiaskot med Fredrik för två år sedan men denna sötnos har något speciellt, vad kan jag dock inte sätta fingret på. Jag har tyvärr inga högre förväntningar på att detta dejtande kommer utvecklas till något mer, även fast jag såklart hoppas på det (så kär som jag är). Det är väl kanske lite typiskt mig att faila allt som har med killar och förhållanden att göra så jag blir verkligen inte förvånad den dagen han träffar nån annan eller bara släpper taget om mig. Jag är förberedd på den smällen men hur förberedd man än är så svider sånt till ordentligt ändå. Vi får hoppas att tiden löser allt. 


Jag får panik av att varken veta ut eller in, att gå i en mörk, milslång tunnel och aldrig få glimta ljuset på andra sidan. Det tär på mig och gör mig frustrerad över att jag inte kan påverka situationen. Jag får helt enkelt vänta ut honom och se vart det tar oss. Jag vill säga att stunderna med honom är underbara men tyvärr ser jag tillbaka på varje träff med tårar i ögonen utan att förstå hur jag egentligen orkar fortsätta själv. Hans närvaro är underbar för stunden, då jag är glad och lycklig men så fort han går återvänder jag till min nedstämdhet och frustration över att vi aldrig kommer ett steg längre. Att vänta på han är lite som att vänta på regnet i Afrikas öken men jag får be för att allt ordnar sig snart, på ett eller annat sätt.


Något som stör mig är att han säger att han inte är kär i mig men skulle bli svartsjuk om jag var med en annan kille... Kan någon förklara för mig hur det går ihop? Antingen har man väl känslor för någon eller inte??? Jag känner mig instängd i situationen med honom på grund av detta. Han vill liksom ha kakan och äta den men jag gillar inte att bli söndersmulad sakta men säkert. Han har ju mig men vad har jag egentligen? ingenting... Jag har inte honom och jag har ingen annan. Så elak kan jag faktiskt inte vara att jag spelar på hans känslor för att få en reaktion. Not mah style... Får ta det kallt ett tag och, som sagt, se vad som händer.


What else is new???
Hmm... Jag har en hemlighet som jag inte vet om jag vill släppa än eller inte, så jag tror det är bäst om jag väntar med den i alla fall till slutet av den här veckan ;)

Vad roligt att se att ni fortfarande läser min blogg trotts att jag är dålig på att uppdatera. Just nu har jag mycket som står på schemat men kan lova er ett saftigt inlägg senare i veckan/i början på nästa vecka med både bilder och text så stay through.





Här får ni i alla fall 2 bilder. Studenten 2011 kontras av Studenten 2012. 22Kg lättare och ganska mycket finare eller vad säger ni?
Oooops I don't fucking care about your opinion. Jag VET att jag är snyggare nu!