Jag fattar fortfarande inte hur du tänker. I ena stunden ger du mig den lyckan som behövs för att jag ska kunna andas, i andra sekunden tar du en nål och punkterar mina lungor.. Jag känner mig kvävd. Paniken som brinner i halsen, den där kännslan av att tårarna tränger på från insidan av ögonlocken. Den besvikelsen av att du aldrig hör av dig spontant. Och den sorgen av att du finns i mitt hjärta. Just nu vill jag inget hällre än att bara lägga mig ner, hjälplös och ensam, bara gråta och skrika. Skrämma iväg paniken, skrika mig själv döv. Paniken bränner, paniken bränner. Innanför bröstkorgen dunkar mitt hjärta snabbt. Vill ha dig här, vill att du ska trösta... Men du kan inte få mig lugn. Inte innan du vet själv vad du vill, innan du har lärt dig själv hur du fungerar. Men mitt hjärta orkar inte mer, orkar inte hålla panikens monster inlåst i min kropp. Måste få ut den, måste kväva den, innan den kväver mig Och du kommer nog aldrig förstå, innan du vågar ta till dig och lyssna, tyvärr.