Förstår inte riktigt världen idag. Först och främst finns det precis ingenting att göra verkligen ingenting....
Sen är man typ ensammast i hela världen. Ingen jävel som har hört av sig idag. Känns lite som att det är jag som måste hålla ihop kompisbanden med alla.
Värdelöst. Som om just jag skulle stå längst ner på klass-skalan. längst ner, lägre än amöban. Kanske bara känner så i onödan och bara har behov av kontakt.

Jag kan medge att jag är rödd för ensamheten. När jag var liten var inte allt så lätt, jag ville att alla skulle tycka om mig, men istället var alla emot mig. Okej, ALLA hatade inte mig, jag hade ju min familj och ca 3-4 kompisar. Men  när man är liten så ska man väll ändå ha fler än så? Ensamheten blev min kompis och vi har spenderat många långa nätter tillsammans, så pass många att jag känner ensamheten allt för väl. Känner den så bra att jag nu blivit rädd för den.
Vet inte riktigt hur jag ska bryta gemenskapen och vänskapen med den, men något måste jag göra. Jag har försökt på olika sätt att sysselsätta mig så jag slipper se skymten av ensamhet, men så fort jag blir rastlös så kryper den upp på mig. Jag har försökt att kväva den genom att låtsas vara upptagen, tyvärr blir man bara trött av att låtsas göra någonting så länge. Kanske måste man bara ignorera ensamheten eller acceptera den, precis så som jag gjorde tidigare, då när jag och ensamheten kastade boll till varandra på nätterna.

Peace out ..v,