Här är något som jag och Fredrik aldrig kommer att vara överrens om.

För mig är knark knark, eftersom jag inte testat på något. Spelar absolut ingen roll ifall det är hash eller Heroin. För mig ingår allt under samma kategori - KNARK.
Det jobbiga är att vi alltid lyckas hamna i samma situation när vi pratar om det. Dödläget. Jag kan inte förklara varför jag avskyr droger (knark) det liksom bara är så. Medfött. Däremot tycker han att det är oerhört konstigt att jag kan sitta o dricka alkohol i stället för att röka på, eftersom alkohol egentligen är den farligaste drogen.
Jag tycker att han har rätt i att alkohol är farligare men jag dricker hellre än röker. Idag uppkom denna diskussion på grund av att jag satt o smsade fakta om knark till han på engelskalektionen. Han och jag tyckte såklart helt olika, det visste jag också.

Eftersom att han vet så mycket mer än jag om knark och dess konsekvenser så hamnar jag i ett underläge där jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vet inte vad jag ska säga eller tycka, så går bara med på allt för att jag inte kan uttrycka vad min kropp anser om knark. Hade han suttit framför mig och diskuterat om det så hade han sett på mig varför jag inte gillar det, för jag började gråta. Känner att jag inte räcker till när jag inte kan argumentera emot för vart jag står. När jag inte kan argumentera för min sak så slutar det antingen med att jag ger upp eller gråter.

Nu tror jag mest att jag bröt ihop på grund utav osäkerhet. Jag är så rädd att hela vår kontakt kommer att sluta med att jag står ensam och det vill jag verkligen inte. I ett förhållande är jag inte den som sitter och gråter om allt känns bra, då njuter jag utav tillvaron. Men det är nu innan allt eller nu efter allt som jag är så osäker och inte vet hur jag ska hantera alla känslor. Känns liksom som att spela på tomma kort. Jag anstränger mig. Men som vanligt känns det förgäves. Jag vill inte att det ska vara det. Vill och hoppas att jag kämpar mot ett mål den här gången. Ett avgörande sådant. Är trött på stolpskott och självmål där jag fäller mig själv gång på gång utav klantighet. Sån jag är, jätteklantig.

Men nu är det nog med min ostadiga vals. Jag vågar inte göra fel, jag ska inte göra fel. Men gör jag fel så är det inget jag kommer att ångra. Man växer som människa varje dag både mentalt och fysiskt. Och jag tror att man växer som mest utav sina felsteg i livet. Man måste kunna promenera förbi sina milstolpar på både bra och dåliga vägar för att nå fram till sitt mål. Jag ska spela på mina säkra känslor och mina säkra kort. Kan och vågar inte ta honom förgivet. "Game over" är här lika säkert som "You won".

Peace out ..v,