Då har vi passerat 12-slaget med över en timme ... detta innebär 2 månader sedan allt hände.


2 långa månader har paserat, kan i ärlighetens namn säga att det fortfarande käns som om det vore igår. Som om jag fortfarande drömmer att det hänt. Än har jag inte kommit vidare (surprise-surprise). Jag känner bara hur jag försöker leva för dagen och inte se tillbaka. Det ni inte märker är att jag blir påmind om händelsen varje dag. Det går alltså inte en dag utan att jag ska behöva se tillbaka på skiten. Jag försöker må bra och vara glad men det går bara inte.


Jag är skör... Jag har spänningshuvudvärk varje dag och som på ett trollslag kan jag gå ifrån att vara glad till att bli jätteledsen. Allt är fortfarande tomt. Det saknas pusselbitar här och var som får mig att känna mig trasig. Jag är en sprucken själ. Vill bara gråta och skrika men jag har inte gråtit på 2 månader.


När jag inte ville gråta fanns det en hel sjö av tårvätska innanför mina ögonlock. Men nu när jag vill gråta produceras inte en tår. Jag är tom.


Fattar inte hur man kan dra ut själen ur en människa på det sättet. Det är grymt. Hemskt. Hur kan man lyckas ta sönder någon så brutalt. Jag kan fortfarande inte förstå någonting. Blir verkligen itne klokare av att tänka på det varje dag. Vet inte hur jag ska orka gå vidare...