1 månad som levande död

En fågel viskade i mitt öra att rykten sprids om att jag skrev om våldtäkten för att få uppmärksamhet just då, för att få beklaga mig över något. Fan är folk sjuka på riktigt?

Klart jag inte vill sitta och skriva om det varje dag nu. Känner precis som när det hände. Ser fortfarande scenerna framför mitt ansikte. Alla detaljer som genom tunnelseende speglas i återblickar. Jag förstår fortfarande lika lite som jag gjorde då. Jag tänker på detta dag ut och dag in - men jag har inte tänkt låta det hindra mig från att leva.

Jag lever och jag är lycklig. Livet är en gåva, en gåva jag tänker ta vara på. Jag ska leva den här sommaren ut som planerat och till hösten ska jag planera vidare. Jag har fortfarande inte accepterat det som hänt. Jag förstår fortfarande inte varför det hände. Men jag förstår fortfarande att det inte är mitt fel - eller förstår jag verkligen det? Var det inte mitt fel trotts allt?

Folk säger att det inte var mitt fel och därför hålelr jag med, men förstår jag på riktigt att det inte var mitt fel? Det tror jag inte... Jag har inte tänkt efter. För börjar jag tänka efter noggrannare så brister det, då brister jag. Och jag vill leva nu, jag vill leva idag. Jag skjuter upp alla problem till senare. Jag, borstar skiten under mattan och sätter en mask över mitt ansikte. Som Ison och Fille sjunger "jag skrattar idag" så skrattar jag idag.

Inget kan hindra mig från att leva. Jag är stark, jag är fin - jag är unik. Ingen kan ta det ifrån mig.
Styrka är nyckeln till att orka. Jag skiter inte i er som sprider rykten om mig, tvärt om ni inspirerar mig.
Jag besparar er bara tid genom att inte skriva om det var dag, tankarna går inte längre ännu. Jag informerar er om jag kommer någe längre.

Idag skriver jag för att det var exakt en månad sedan det hände. En månad och det käns som om det var igår. Tiden går långsamt men ändå så otroligt snabbt liksom kärleken kan få ens hjärta att slå långsamt men snabbt, det här var inte kärlek. Det var illska och hat. Det var svek och makt. Det var hemskt. I en månad har jag gått runt och döljt mina känslor för alla utom mina vänner. I en månad har jag gått runt som en död själ i en fullt fungerande kropp. Min själ tog du ifrån mig vid överfallet. Jag skrattar och jag ler men jag gör det för att förtränga och försöka glömma. Jag vet att det inte går men jag försöker ändå.

Jag lever idag - idag är min dag.

Peace out
..v,


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback