Då gråter vi en skvätt igen, den här gången för att kärleken är så grym. För att lyckan inte är menad för mig och för att jag faller handlöst i en players famn. Men jag visste det hela tiden, att du var för bra för att vara sann. Min hjärna har utvecklat ett system för att sålla bort sånna som du och jag kände direkt att jag borde dragit mig ur.


Alla ord känns så tomma, alla viskningar så små. Sveket bränner i bröstkorgen varje gång jag har att göra med killar som du. Jag borde bli bättre på att se alla symptom som riktiga varningar och dra mig ur redan när jag känner det första gången. Efter en vecka eller två är jag vilsen och tårarna tränger ut, det är då jag vet att jag fallit för en annan player, en som du.


Därför vänder jag ryggen till och tar inte emot din förlåtelse. Du kunde sagt som det var direkt till mig, jag hade inte tagit illa vid mig, men jag är ledsen över hur jag kunde låta det här hända igen. Jag hade öppnat mig för dig och jag var liten & skör och då valde du att slå till med en lögn för att du inte vågade släppa mig, det var då jag kände att något var fel. Då backade jag och ifrågasatte. Men inte fick jag nått svar på de...


Kärlek är en ensam lek, en ensam lek mellan två själar.
Missbrukas den blir det ett svek, ett svek ifrån en själ till en annan.