Snart så...
Nu är det bara en tidsfråga tills det brister och mina tårar är fria att falla igen. Inte gråtit sen den dagen i slutet av Maj. Men snart gråter jag igen för att jag är besegrad. Än en gång är jag utlämnad i osäkerhetens armar där allt sviker mig gång på gång. Det finns ingen trygghet för mig.

"Osäkerheten, sveket och paniken är mitt hem. Det är där jag bor. Jag vandrar runt i cirklar utan att finna min väg ut. Jag hittar ingen dörr. I stället hittar jag ibland temporära gömställen där jag lyckas hålla mig gömd för ett tag men lika fort kan det gå att bli hittad och då står jag där igen med gråten i halsen och paniken i bröstet medan jag ser osäkerheten komma smygandes runt hörnet.

Jag blir lamslagen, osäkerheten kastar sig över mig och jag är fångad igen. Som fånge känns det till en början lugnt, jag har allt under kontroll. Efter ett tag har stormens öga passerat och osäkerheten sjöljer omkring i mina ådror. Jag vill tro att det ska lugna ner sig men det är en storm som aldrig lägger sig till ro. Det är sveket som blåser i trädets grenar, i mitt hjärta och genom mitt blod. Sveket får härja vildt tills det lugnande regnet kommer, då blåsten plötsligt och oväntat drar förbi.

Mina tårar är regnet och när de faller, faller jag. Då är jag lealös och svag. Då ger jag upp det jag har och struntar i vad jag får. När tårarna kommer bygger jag en mur. Jag murar in mig i mitt hus byggt av osäkerhet, svek och panik. För en stund är jag gömd. För en stund kan jag kika igenom ett hål och fnissa åt kurragömman som äger rum. För ett tag kan jag vara trygg. För ett tag kan jag slippa vara kär".


Det här är mitt livs kretslopp. Jag sitter trygg tills jag hittar en kille som tar ut mig på osäker mark, där jag inte har något som hellst att göra egentligen, men jag blir fast och allt eftersom tiden går blir jag mer och mer osäker. Räcker jag till? Är det mig du verkligen vill ha? Är jag tillräckligt bra? När osäkerheten nått sin topp är då jag ser bristerna hos de killar som lyckats fånga in mig, deras ord och lögner bildar ett svek - En slags panik som sätter sig över bröstkorgen och svider in i hjärtat. När jag känner sveken och innerst inne börjar känna att jag är värd bättre, är då tårarna bränner i ögonlocken. När jag nått så långt att jag VET att jag är värd bättre - det är då mina tårar faller. Det är då jag försöker bygga upp murar för att stärka mig själv och för att stänga kärleken ute. När jag lyckats är jag gömd. Då är jag trygg... Men bara tills muren spricker och kärleken nästlar sig in för då rasar allt igen.