I love me more
Har försökt i 1.5 månad att släppa taget men har inte kunnat sluta tänka på dig. Varje dag har jag ägnat nån minut åt dig. Tänkt att jag skulle bli så glad bara jag fick se dig på håll, en liten glimt - vad som helst. När tåget rullat in på perrongen, på väg hem från jobbet, har jag kollat efter dig i hopp om att få se dig. Bara önsketänk, fram tills igår...
Jag såg inte dig på perrongen som jag hoppades och i samma stund som tanken lagt sig så såg jag dig sitta där inne och vänta... Jag ville vända om och gå runt till andra ingången men rädslan för att du redan hunnit se mig gjorde att jag gick vidare. Kunde inte bestämma mig för om jag skulle stanna till och säga hej eller om jag skulle gå förbi och bara hoppas att du inte redan sett mig, då du plötsligt vänder dig om och ser rakt på mig en kort sekund, för att snabbt sänka blicken utan att röra en min. Själv blev jag tårögd, ledsen, inte alls glad som jag i mina tankar föreställt mig. Det kändes som att jag vuxit fast i golvet även fast jag gick på rakt fram, bestämde mig snabbt för att inte stanna upp. För varje steg brände tårarna mer bakom ögonlocken men jag skulle inte gråta! Inte där, inte för dig.
Jag vet inte vad som är värst egentligen; att du inte vågade se mig i ögonen, ändra ansiktsuttryck eller att du inte hört av dig efteråt. Hade inte jag gjort det ikväll så hade inte du hört av dig heller. Men efter att ha fått en lur klickad i örat typ 340 gånger det senaste halvåret är jag rätt less och har därför nu tagit bort ditt nummer och alla våra sms. Så det är upp till dig om det ska bli fler nätter tillsammans, efter i natt, eller inte för jag ger upp mitt sista hopp nu. Det är inte för att jag inte tycker om dig längre utan för att jag tycker om mig själv mer.
Kommentarer
Trackback
