Jag blev skjutsad till Danderyds sjukhus tidigt på morgonen den 5/4 och fick gå upp på avdelningen och byta om till operationskläderna. Fick dricka 2 små shottar med söndersmulade tabletter som gjorde att jag inte skulle ha så ont efter operationen. Efter ca 10 minuter kördes jag ner till en vänthall där en läkare kom och skrev på min mage. Sedan var det bara till att vänta på att få köras in i verkstaden.


När jag rullades in på operation kändes det fortfarande oerhört långt bort att jag skulle opereras. Jag fick flytta mig till en annan "säng" där jag skulle opereras. Med armarna rakt ut och stickande EKG-lappar i pannan skojade jag med sköterskorna att det var synd att det bara var skärtorsdag och inte långfredag eftersom jag kände mig som Jesus på korset. Jag kommer inte riktigt ihåg allt som skedde minuterna innan operationen då det var väldigt många sköterskor och läkare runt mig. Två narkossköterskor, en sköterska som tryckte syrgasmasken hårt mot ansiktet, en doktor och så 2 andra som jag inte har en aning om vad de gjorde där.

Innan operationen berättade de för mig att när operationen var klar skulle jag väckas och flyttas över i min sjukhussäng igen men att jag kanske aldrig skulle komma ihåg uppvaknandet. Det gjorde jag... Minns att de väckte mig och sa hur lång tid operationen hade tagit och att de nu skulle flytta mig. Hur jag flyttades minns jag inte. Sedan vaknade jag upp någon timme senare på uppvaket helt klar i huvudet men med tunga ögonlock. Hur mycket jag än önskade att jag kunde hålla ögonen öppna gick det inte. När sköterskorna märkte att jag var vaken stoppade de en tuss i näsan på mig (som åkte ur varenda gång jag somnade till och vred huvudet åt motsatt håll). Jag vaknade för övringt en gång i kvarten när blodtrycksmätaren sattes igång automatiskt.

När jag tröttnat på att något spännde runt armen och att tussen med narkosmedel åkte ut hela tiden så fick jag den smarta idén att bara jag håller ögonen öppna och pratar lite grann så kanske jag blir hämtad och rullad in till min sal i stället. Där kunde jag säkert få sova ifred utan något runt armen. Och planen fungerade! Jag kom tillbaka upp till min sal vid 11-tiden på förmiddagen och en sköterska gav mig ett glas vatten och ett glas nyponsoppa. Nyponsoppan var för övrigt det godaste jag visste efter att ha levt på kräksmakande dietshakes i 3 veckor. 

Jag sov av och an hela dagen, hade besök av mamma, pappa & Sandra, löste korsord, lyssnade på musik och var till och med uppe och gick lite i korridoren. Sköterskorna ville ju verkligen att man skulle vara uppe och gå. Toalettbesöken tjatades det om hela tiden och det var rätt lustigt att gå på toa. Kände mig aldrig kissnödig och det gick heller inte att slappna av i blåsan efter operationen. Det värsta av allt, måste jag säga, var att resa sig ur sängen. Eftersom min muskelvävnad var trasig på 5 ställen fick jag ju inte sätta mig upp bara sådär utan det var ett helt projekt bara att ta sig upp.

Min sal delade jag med 2 äldre tanter. Den ena var näst intill heldöv och den andra var sinildement. Först tyckte jag bara synd om dem båda men när det var dags att lägga sig för kvällen tyckte jag mer synd om mig själv. Den döva tanten hade inga problem... Den senildementa däremot var helt väck. Hon gick upp en gång i timmen för att sakta röra sig mot mig med händerna först och jag vaknade upp så fort jag hörde henne bortifrån sin säng. Hon skulle in i min garderob där hon rotade fram min väska för den skulle hon tydligen gå på toa i tyckte hon - det tyckte inte jag. Läkare fick leda tillbaka henne till sängen gång på gång men då skulle tant minsann inte sova utan gå till blöjsk¨åpet för att hitta någonting anständigt att ha på sig till julottan. Det hela slutade med att hon fick insomningstabletter och när hon ändå inte förstod att hon skulle ligga i sängen och sova fick de köra ut henne i korridoren så att jag kunde få sova ostört.

Jag vaknade tidigt morgonen efter av att snöblandat regn smattrade mot rutan. Hade enormt ont i magen och armen så fick kalla in sköterska för att få smärtstillande och efter det lyckades jag somna om igen. Kl 9.00 blev jag väckt för att det var frukostdags. Nyponsoppa till mig och smörgåsar, youghurt och flingor till tanterna. Jag var mycket piggare och läkaren sa att jag skulle få åka hem samma dag om jag kunde behålla 7 dl vätska. Jag åt nyponsoppa och drack vatten med tesked, fick soppa till lunch och kl 15 kom pappa för att hämta mig.

Efter 4 dagar hemma hos mina föräldrar var jag trött på att äta flytande föda, särskillt så som de suktade mig med massa god mat. Jag började äta vääääldigt små portioner vanlig mat, drack fruktsoppa och kräm men mådde under omständigheterna bra. Efter 2 veckor tog jag min första "utflykt" ut ur huset. Fick sitta och vila rätt ofta men det gick väldigt bra ändå. Efter 4 veckor kom jag tillbaka till skolan och fick bara bra bemötanden. Utom en dag då jag bara var dit för att hälsa på efter ca 3 veckor. Skolan bjöd på 3-rätters middag och jag kunde ju inte äta utan bara smaka några tuggor av allt. Det tyckte inte serveringspersonalen om... Det var tydligen ett tecken på att jag "gillade maten" med sarkasm i orden. Bara att skaka av sig. Jag kan ju inte tvinga i mig en skagentoast, en entrecôt med potatisgratäng och sen desert på det. Vi kan ju dra parallellen från igår då det var midsommar... Jag åt 2 sillbitar och 2 små färskpotatisar + en skiva gravad lax sen var jag proppmätt!

Nu har ni fått storyn ;) Hoppas ni orkade läsa allt och att ni orkar kika in senare ikväll då jag släppar min lilla hemlis för den kan jag inte hålla hemlig längre ;)

Hur kan du räkna från där du vägde som mest? Du måste väll endå Räkna från hur mycket du vägde precis innan operationen?

---

Ja, hur tror du  själv att jag kan räkna från maxvikten? 
Det är la inte så svårt jag låg ju på min maxvikt när jag började med dieten som skulle utföras innan operationen. Med det menas att jag räknar varenda Kg jag gått ner från första dagen på dieten tills nu. När jag började dieten vägde jag 112Kg och det är därifrån jag räknar helt enkelt, är inte det mitt val kanske? Danderyd räknar lika dant på mina återkontroller ;)


FYI så väger jag numera 89Kg och har fått delmål 3 avklarat. Dessutom skrev jag i det tidigare inlägg att mitt största mål med allt var att komma i mina skidbyxor igen. Guess what? Dem sitter som en smäck sedan 2 veckor tillbaka.

Hoppas du förstår nu :)

---

Vad jag egentligen kom in för att skriva idag var att jag haft en sjukt stressig vecka efter ett smärre misstag jag och en vän gjorde i Måndags Kväll. Jag vill inte riktigt avslöja allt än men detta "misstag" kunde få mig bostadslös och i & med det har jag vart tvungen att ringa runt till alla mina kontakter på alla enheter och förklara mig, be om hjälp och ursäkt. Klantigt minst sagt men jag tror nog det kommer vara värt det ändå ;)


Släpper hemlisen på Lördag så jag hoppas ni är riktigt nyfikna nu!

Haft en riktigt trevlig helg ute i naturen med trevligt sällskap. Synd bara att vädret inte var det bästa - lösingen; gummistövlar, regnjacka och varma kläder + eld som värme-element. Justeeee... jag glömde skriva att jag tältat i helgen ;D så det är la inte konstigt att jag inte gillade vädret då va?! Mysigt sovsällskap hade jag i alla fall.


Nu har vi ännu en detalj att ta tag i här märker jag. Jag har dejtat en kille i ca tre månader... Vet att jag sa till mig själv att aldrig dejta någon i mer än en månad igen efter fiaskot med Fredrik för två år sedan men denna sötnos har något speciellt, vad kan jag dock inte sätta fingret på. Jag har tyvärr inga högre förväntningar på att detta dejtande kommer utvecklas till något mer, även fast jag såklart hoppas på det (så kär som jag är). Det är väl kanske lite typiskt mig att faila allt som har med killar och förhållanden att göra så jag blir verkligen inte förvånad den dagen han träffar nån annan eller bara släpper taget om mig. Jag är förberedd på den smällen men hur förberedd man än är så svider sånt till ordentligt ändå. Vi får hoppas att tiden löser allt. 


Jag får panik av att varken veta ut eller in, att gå i en mörk, milslång tunnel och aldrig få glimta ljuset på andra sidan. Det tär på mig och gör mig frustrerad över att jag inte kan påverka situationen. Jag får helt enkelt vänta ut honom och se vart det tar oss. Jag vill säga att stunderna med honom är underbara men tyvärr ser jag tillbaka på varje träff med tårar i ögonen utan att förstå hur jag egentligen orkar fortsätta själv. Hans närvaro är underbar för stunden, då jag är glad och lycklig men så fort han går återvänder jag till min nedstämdhet och frustration över att vi aldrig kommer ett steg längre. Att vänta på han är lite som att vänta på regnet i Afrikas öken men jag får be för att allt ordnar sig snart, på ett eller annat sätt.


Något som stör mig är att han säger att han inte är kär i mig men skulle bli svartsjuk om jag var med en annan kille... Kan någon förklara för mig hur det går ihop? Antingen har man väl känslor för någon eller inte??? Jag känner mig instängd i situationen med honom på grund av detta. Han vill liksom ha kakan och äta den men jag gillar inte att bli söndersmulad sakta men säkert. Han har ju mig men vad har jag egentligen? ingenting... Jag har inte honom och jag har ingen annan. Så elak kan jag faktiskt inte vara att jag spelar på hans känslor för att få en reaktion. Not mah style... Får ta det kallt ett tag och, som sagt, se vad som händer.


What else is new???
Hmm... Jag har en hemlighet som jag inte vet om jag vill släppa än eller inte, så jag tror det är bäst om jag väntar med den i alla fall till slutet av den här veckan ;)

Vad roligt att se att ni fortfarande läser min blogg trotts att jag är dålig på att uppdatera. Just nu har jag mycket som står på schemat men kan lova er ett saftigt inlägg senare i veckan/i början på nästa vecka med både bilder och text så stay through.





Här får ni i alla fall 2 bilder. Studenten 2011 kontras av Studenten 2012. 22Kg lättare och ganska mycket finare eller vad säger ni?
Oooops I don't fucking care about your opinion. Jag VET att jag är snyggare nu!

Jah... Jag trodde ju att jag skulle kunna blocka mycket under sjukskrivningen men icke. Började "resan" på 110kg (min maxvikt har varit 112 och det är därifrån jag kommer räkna viktnedgången). Idag var jag på återbesök på Danderyd där jag opererades den 5/4, då vägde jag 102kg. Idag väger jag 93.5kg och jag är superglad!


Många som tjatar och frågar om vad min målvikt är men jag har ingen målvikt. Vikten skiter jag i så länge jag trivs med hur jag ser ut, men det är klart det är roligare att ställa sig på vågen nu än det var tidigare. I stället för ett stort viktmål har jag satt upp flera mindre delmål.


Mål:
1, Tvåsiffrigt
2, Väga mindre än pappa
3, 89kg
4, 84kg
5, 79kg
6, 74kg
7, 70kg


Det största målet jag har är att komma i mina skidbyxor igen, inte mycket kvar för att jag ska lyckas med det. Jag har redan bockat av de 2 första målen... Kanske ska tillägga att pappa väger 95kg och jag hade räknat på 94 för att komma under hans vikt ;)


När tror ni att jag kan vara nere på mål 3, 89kg?

Halli Hallå!


Insåg precis att jag faktiskt glömt berätta att jag ska operera mig. I morgon... Börjar bli lite nervös men än är det ingen större fara. Har mailat alla mina lärare så jag kan göra uppgifter hemma de 3 veckorna jag är sjukskriven.


Eftersom jag kommer ha en del dötid hoppas jag kunna blogga lite mer så ni får veta hur allt har gått. Kommer även lägga in för- och efterbilder senare i framtiden. Bilder som ni aldrig sett av mig.


Så får ni tänka lite extra på mig i morgon och önska mig lycka till ;D

I går var det Den svenska björnstammen som gällde i gott sällskap. Tycker de är så sjukt bra live även fast låtarna inte alls har samma melodi då som inspelade. Fick rysningar under de "stora" låtarna som Svalkar vinden, Vart jag mig i världen vänder, allting kommer bli bra till slut och Trumma trumma. Helt grym spelning. Köpte denna urgulliga tröja innan vi begav oss därifrån också.


Den finns att köpa på deras hemsida för 499:- Under spelningar säljs den för 300

Jag är så fruktansvärt jävla arg. Uppe o svävar bland stjärnor o planeter just nu - så arg är jag! Orkar inte längre jag är väl för fan en vuxen människa. Känner för att kasta saker i golvet och leva rövare. Det skulle verkligen behövas just nu. Behöver få ur all agression jag har inom mig. Kan lova att hade någon varit här just nu så hade jag matat sönder den. Är inte alls på något trevligt humör just nu.


Adrenalinet pumpar och hur mycket jag än försöker att lugna ner mig själv så blir jag inte ett dugg lugnare. Bara ännu mer speedad på att göra något dumt. Tror jag behöver ringa min läkare och höja lyckodosen en aning. Börjar komma tillbaka till depressionen sen 2-3 veckor tillbaka - inge bra, inge bra. Impulsbilderna som jag haft problem med är också tillbaka. Inte haft nån sån sen i September senast.


Vill så gärna hoppa ner i ett kokande bad och slappna av muskel för muskel så jag kan stiga upp och vara som en ny människa igen. Men jag är rädd för vatten när jag har mina dåliga dagar. Inte rädd för vattnet i sig utan rädd för vad jag är kapabel till o vad jag skulle kunna få mig själv att göra.


Varför ska allt vara så jävla jobbigt?! Varför jag?

Vi vet väl alla att jag inte är ett större fan av alla hjärtans dag sen tidigare? -Bra då slipper vi älta det i år igen.
Idag kände jag att jag skulle fira den med mig själv, precis så som jag ibland firar mina egna månadsdagar. Var på lite möten i morse och sen åkte jag ut till förra lägenheten för att hämta lite saker som jag glömt där (bland annat alla mina hårstylingsverktyg). Efter det skulle jag handla och förutom de nödvändigheter som jag tänkte köpa så fick det bli lite lösgodis med... pussmunnar, ferraribilar, geléhjärtan - något måste man ju få unna sig själv. 


Blir även en otroligt o-charmig middag, pytt i panna, jävligt gott i alla fall. Ska göra en liten specialare av den, om det blir gott vet jag inte men jag får väl hoppas. Efter middagen hade jag tänkt att gå på en icke-dejt tyvärr hittade jag ingen som ville icke-dejta mig så stört nog har jag faktiskt tänkt tanken att ta med min nallebjörn... Vem fan går med sin nalle på bio? Tror jag ska tänka några gånger till innan jag gör någonting otroligt pinsamt.

Min kära HTC wildfire fick ta sig en tur till sjukhuset förra fredagen då hjärtat stannat ett flertal gånger och jag tröttnat på hjärt och lungräddningen. Enda gången hjärtat slår felfritt för stackaren är när den ligger med respirator och den är jobbig att bära med sig vart man än går. I måndags skrev de ut honom och jag var så lycklig när jag kom för att hjälpa honom hem.


Sjuksystern sa att de uppdaterat hjärnan och opererat invändigt så hjärtat skulle nu fungera som normalt. När vi satte oss på bussen och jag började killa honom i magen så visade det sig att hjärtrytmen fortfarande var instabil, vilket betyder att han fortfarande låg i koma.


Återvände därför igår till sjuksköterskan med honom och de beslöt sig för att skicka in honom på intensiven än en gång. Därför väntar jag nu på besked om ny operation. Jag hoppas att det går bra den här gången alternativt förjävligt så han kan begravas och återuppstå i ett nytt skal!


Dagens pungspark till doktor Elgiganten!