Allt vi hade var luft
Livet känns tyngre och tyngre. Jag kämpar verkligen för att ta mig upp, jag försöker men det går inte. Jag anstränger mig för det omöjliga. "Mathilda - mäktig kämpe" det stämmer bra, fast jag är inte mäktig, jag är förstörd, söndersliten. Hur mycket jag än vill till toppen, så sjunker jag allt längre ner.
Att du sa att jag inte fanns måste ha vart droppen. Att jag aldrig har existerat för dig, att du aldrig känt mig. Du sa det själv - för dig är jag bara luft. Okej, ditt val.
Om allt vi hade och gjorde bara var luft så kom aldrig jag att betyda ett shit för dig. Våra kramar, pussar, värmen, skratten, léenden, kyssarna, tafsandet - ingenting betydde något för dig. Allt var bara luft för dig. Kanske stämmer fint nu efter, då allt är som bortblåst. Allt jag delade med mig av existerade aldrig. Maten jag betalade åt dig - mättade inte?
Min röst och mina vackra ord var bara vindarna som ven genom luften? Det kanske är sant, allt vi hade var verkligen luft.
Att säga att en människa är luft är kränkande. Att känna noll existens. Att jag bara vart osynlig - Förnedrande. Du sa att allt du sagt till mig vart sant... men tydligen är sanningen en lögn, en fet jävla lögn. Mitt "hjärta av guld" var bara tomma ord. Enbart för att se mig glad.
Hur tror du jag känner mig? Hur tror du jag mår? Jag är bara en i mängden som mår dåligt. Men tro mig jag är mycket mer än bara luft. Maybe I'm not all that, but for sure I'm more than you think I am.
Peac out ..v,
Kommentarer
Trackback
