Kom hem för ett par minuter sedan efter att ha spenderat natten hos Fredrik.
Har vart en minst sagt lång och obekväm natt. Han somnade innan 12 och jag strax därefter då jag tröttnat på att lyssna på hans snarkande. Innan jag somnade stal jag täcket och hade det för mig själv som hämnd, när jag vaknade var det jag som låg utan. Efter natten har jag även ont i vänstra skinkan och höften för att han med fötterna och benen tryckt upp mig mot väggen medan han själv låg på andra sidan sängen... så långt ifrån att man inte ens kunde krama om honom.

Tänker faktiskt inte whina över det, ska vara glad att jag över huvud taget är välkommen att sova med någon så söt som han.

En sak som jag faktiskt kan whina över är att jag inte kan sluta tänka på när jag kommer få stå lycklig... Jag kan bli lycklig för stunden men så fort jag vaknar upp ur min kärlektrans så känner jag mig vilseledd och bortkommen. Pussar och kramar, smek och ömhet, sånt trodde jag var till för att uttrycka sin kärlek i annat än ord. Och för mig är det så. Det är vad som slår mig ur kärlekstransen, att det bara kommer från mig. För han är inte kär och hur mycket jag än vet det så tycks jag alltid glömma bort det när våra läppar möts.
Jag blir ledsen innombords när jag inser att hans pussar är till för att besvara mina eller för att bara se mig glad (som det käns för mig, vet ju inte vad han ser sina pussar som).
Det svider lite att där finns människor som kan pussa utan känslor, jag skulle bara blivit äcklad om jag gjorde något sånt.

Det gör inte ont att älska utan att bli älskad tillbaka, det är naivt.

Hur naiv jag än är så tänker jag aldrig sluta hoppas på att jag går lycklig ur det här för jag tror på kärleken, jag tror att man kan bli kär med tiden. Däremot tror jag inte att det blir så, jag kan bara fortsätta hoppas för jag HOPPAS ju att det blir så. Min vilja spelar ingen roll... Det är hans vilja som möter mitt hopp och vi får med tiden se hur det går.

Det gör inte ont att kyssa någon som inte har känslor för en, det som gör ont är att jag inte får uttrycka vad jag själv känner. Jag känner mig lite som en strypt fågel i bur, jag kan inte säga vad jag starkast känner. Det som tidigare kom naturligt kommer nu inte över huvud taget. Utav hänsyn tvingas jag att svälja ner vartenda litet ord och mycket av det jag känner. Svälja och svälja tills jag blir tom. Jag vill säga det, jag vill skrika det men jag håller tyst till orden "Det är inget", de enda orden som aldrig sviker mig, de orden som jag mest av allt vill ska dra åt helvete är tydligen de enda jag kan få ur mig.

Klart att det är något. Jag är bara för feg för att våga säga vad det är. Jag har aldrig behövt uttrycka mig känslomässigt framför en kille och nu när jag egentligen behöver göra det så vågar jag inte. Jag har inte mod till det.

Än har jag inte sett dig i ögonen och sagt ett enda ord av vad jag känner. Jag är rädd, jätte rädd. Rädd för att söka värme i dina ögon när jag säger något som jag egentligen inte vågar och nu inte kan säga alls. Jag är inte orolig över någonting, jag är bara rädd för allt. För att jag inte är tillräcklig, för att jag gör bort mig, för att du aldrig ska tycka om mig lika mycket som jag tycker om dig... Sånt är jag rädd för, ej längre orolig över. Saker jag inte kan påverka skrämmer verkligen skiten ur mig just för att jag inte har makt över det. Kan du se mig i ögonen och själv börja prata, så kanske min rädsla släpper. Kan du se mig i ögonen och fortsätta prata så spikar du fast mig i väggen och tvingar fram mina ord. Jag är inte tyst av mig, jag behöver bara få fram allt igen och jag vågar helt enkelt inte för att jag är rädd att gå miste om dig.

Peace out ..v,