Det är då jag behöver någon som mest som ni försvinner ifrån mig.

Jag har aldrig förr kännt mig så ensam och så övergiven som jag gör nu. Felet är att jag förlorar er fastän jag inte gjort något fel. Jag blir kastad och sviken gång på gång och endå står jag kvar när ni kommer tillbaka. Jag har inte mage att vända någon ryggen. Jag kan inte frysa ut en person som någonsin betytt någonting över huvud taget för mig. Jag har alltid behandlat andra som jag själv vill bli behandlad, men jag får skit tillbaka. Jag har inte behandlat någon som skit.

De killar jag har vart tillsammans med och på g med är ett exempel. Vad jag än gör så kastar ni iväg mig som en boll. Ni ger bort mig till någon annan. Era ursäkter är alltid likadana något om att jag är snäll, något som jag gjort fel (som jag egentligen inte gjort fel) och något om hur jag ser ut. Det gör ont att höra varje gång. Det gör ont att få både lögn och sanning kastat rakt in i bröstkorgen helt oväntat. När ni märker att jag har motargument mot allt, det är då ni laddar lögner som kanonkulor och det är då ni släpper den värsta sanning efter den andra som pilar i mitt hjärta.

Jag har inte mage att vara elak mot någon. Jag är för snäll. Det är vad som gör mig värd att smutskasta enligt er. Jag ger er det ni ber om och mycket mer, jag får ingenting tillbaka och det jag ber om får jag inte heller. Jag visste inte att man kunde bli illa omtyckt om man var för snäll innan nu. Jag har lyssnat på er och funnits där för er. Men när jag har behövt prata så står ni där och talar om era egna problem, jag lyssnar, men jag får själv inte ut något. När ni väl pratat klart så lämnar ni mig och lämnad blir jag till att prata med mig själv.

För mig finns ingen som lyssnar ni vänder bara ryggen till då jag behöver er som mest. Ni gör det jobbigt och hårt för mig att leva. Nu kommer ett par personer säga att de finns här för mig men i svåra stunder så lämnar ni mig ensam i vilket fall.

Peace out ..v,