Sitter på youtube och lyssnar på Whiteph Cry For A Kiss, Dubstep.
Tänker också på Fredrik. Det blev ingen bra kombination kan jag säga.

Frågan är ifall jag verkligen kommer klara av allt. Vi har vart på g i ungefär 1½ månad och jag kämpar för att klara av dagarna. Jag kämpar för att kunna ta en dag i taget. Just nu vet jag inte hur jag ska hantera de känslor som bubblar upp inom mig. Jag bär på hemligheter för stora för att skriva in här, på min blogg.

Jag har ingen anining om hur allt kommer gå, om det kommer gå eller vart det kommer gå. Just nu vet jag ingenting. Jag känner mig så ensam och försvunnen. Oprioriterad, utan anledning. Jag har inget att vara orolig för egentligen. Händer inget så går jag ur det starkare men händer något så står jag lycklig.
Även om allt nu känns hopplöst så kommer alltid en lösning längre fram.

Till de orden rinner strida tårar nedför min kind. Jag vet inte om det jag nyss skrev är ett utav jordens största outredda gåtor; en lögn. För hur har jag som människa någon som hellst aning om vad som sker i framtiden? Jag vet lika mycket som en annan individ. Allt jag kan göra är att drömma och hoppas, de rättigheterna kan inte en människa bestjäla mig på.

Peace out ..v,