För att jag älskar bilden.

På bättre humör nu... eller?

Middag för en stund sedan. Jens och hans två kompisar hjälptes åt i köket för att skapa en riktig smakorgasm. Gott var det.

Sitter nu inne på mitt rum och känner mig så otroligt ensam. Ute i vardagsrummet sitter Kari och hennes återfunna kärlek. I rummet över mig har Atle en massa kompisar. Syrran är inne hos sig med en massa svamp-bobs. Men jag... Jag sitter här och försöker få ner en känsla i min blogg. Det är en sak som gnager innombords. Det gnager och gnager så det känns som att det snart blir ett hål.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det verkligen handlar om men känner att gränsen mellan torra kinder och våta kinder snart brister. Fredrik och jag har inte setts på en vecka exakt nu, känns riktigt tomt utan hans léende och värmande blickar. På ett annat sätt känns det också skönt att de blickarna inte finns här för tillfället. Jag är så otroligt kär i han. Han får mig att må så bra att jag knappt kan beskriva det utan att allt blir en gegga av ihopblandade ord. På ännu ett sätt får han mig att känna mig så otillräcklig. Som att jag inte duger när han avvisar mina förslag till träffar. Jag vet att jag måste ta det lugnt men jag blir så osäker när det gäller mig och killar.

Osäkerheten beror till stor del på de antalet killar jag träffat genom mina år som sthlmare. Tyvärr är den största delen; mina ex, en bidragande faktor. De där 3 idioterna som jag bara inte lyckas bli av med. De 3 som jag ångrar mer än något annat. Ångrar att jag lärde känna dem, att jag var med dem. När jag är med Fredrik kan jag inte sluta tänka på att jag borde ha hållt mig ifrån killar fram till nu. Jag borde hållt mig undan helt och hållet. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på, att om så var fallet (att jag hållt mig ifrån dem), skulle jag då ligga och hålla om Fredrik nu? Vill inte tänka sånt. Det går bara inte att hålla undan. Konsekvenser föder nya konsekvenser.

Precis som Nasse måste känna sig ute på flotten, så känner jag mig otillräcklig... Det känns som att jag inte lyckas göra honom till lags även fast jag vet att jag gör så mycket mer. Jag är för på. Mitt hjärta kan bara inte lugna ner sig. En annan sak är också alla småsaker med han. Som när han säger:"jag ringer dig sen" eller "jag hör av mig ikväll", och sen inte gör det, då blir jag mer osäker än någonsin. Ett annat exempel är när han vet att jag accepterar en viss sak motvilligt, så tycks han verkligen utnyttja det fullt ut. Det känns lite som att allt ska hinnas med innan mig, men mig hinner han inte med, jag bara skjuts upp.

Jag blir besviken över dig ofta och fortsätter att acceptera. Jag skulle acceptera väldigt mycket för att du ska bli nöjd och känna lycka. Frågan är bara när allt spricker. När jag tar steget rakt ut och överger mig själv till tiden. Då tiden får bestämma precis allt, då jag inte längre orkar imponera eller försöka bevisa mig för dig. Då tiden och jag hinner ikapp varandra och hand i hand kan vänta på en lösning. Just nu tycks jag och tiden springa marathon och varva varandra hela tiden. När är det dags för mig och tiden att bara sitta stilla och vänta? Eller är det precis vad jag gör just nu? Jag vill inte kasta mig ut på ett allt för djupt vatten, jag vill inte simma i kärleken. Det jag vill är att kunna stå stadigt på botten och på så sätt finna min plats i det här. Jag hoppas mer än allt annat att jag får finna min plats med dig och stå stadigt med dig.

Jag tror att kärleken och besvikelsen står varandra riktigt nära, att där bara finns en tunn gräns mellan dem. Utan någon slags kärlek skulle inte besvikelse excistera. Om vi ser kärleken och besvikelsen som släktrelaterade så skulle jag vilja säga att kärleken är besvikelsens mor. Kärlek, för mig, föder besvikelse. Utan kärlek - ingen besvikelse.

Peace out ..v,