Det här med killar är inte lätt.

Man kan inte styra sina känslor alls. "När den rätta dyker upp säger hjärtat till och då får huvet säga vad det vill"... Och precis så är det, för hur mycket jag än försöker intala mig själv att inte vara kär i honom så har hjärtat bestämt sig föra tt absolut bli jättekär och tvinga mig ut på nya höjder. Mitt hjärta är som en trottsig tonåring och jag dess moder.

Jag förstog aldrig vart allt skulle leda den onsdagen när jag satte mig på bussen som skulle börja min resa till Fredrik och vidare ut i oändligheten. Jag vet inte vart mitt hjärta för mig, men blir det som jag känner nu så slutar det inte bra alls, huvudet kommer att segra och för en enda gångs skull vill jag mer än allt annat i världen att mitt hjärta ska få ha rätt.

Tills dess får man se med tiden hur det slutar.

Peace out ..v,