Kom hem från skolan runt halv 5, ställde mig i duschen direkt för att jag skulle ut och träffa en kompis lite snabbt. Hann till och med slänga in en maskin tvätt innan jag åkte. I tvätten ligger bl.a tröjan jag hade vid händelsen. Vet inte om jag kommer vilja använda den igen.

Har idag förstått en sak. Jag kan inte gå vidare innan jag utsätter mig själv för en sak i taget. Jag blev äcklad av killar efter det, jag mår illa av att kolla på kläderna som användes den kvällen och jag är rädd för att ha sex, har tappat lusten till det också.

Men om jag sakta men säkert tar en sak i taget så tror jag att jag kanske kan komma undan allt till slut. Om jag börjar med att ha på mig den tröjan hemma i några minuter och känna efter hur det käns sedan gör så ett par gånger för att sedan gå över till att prova jeansen till en annan tröja så kanske jag kan övertala mig själv att det inte är någon fara. Jag älskar ju kläderna jag hade på mig, de är jätte fina men jag mår illa av att se dem. Jag vill ju kunna använda dem utan att behöva må dåligt. Kläderna hade ju inget med att jag blev våldtagen att göra.

Om jag sakta men säkert vänjer mig vid olika saker nu efter så tror jag att jag kommer må mycket bättre. Känns mer acceptabelt med allt då. Allt käns fortfarande så overkligt, som om jag drömt allt. Men med tanke på alla flashbacks så vet jag att det verkligen hände.

Jag tänker inte vara ett offer för att det har hänt. Vill tacka Cissi (en bloggerska) som tycks vara den enda som förstår att det inte var mitt fel. Den enda som verkligen tänkt till innan hon komenterat. För kan ni som anonymt komenterat "hur pinsam jag är" förklara varför jag är pinsam? Vad är det som är pinsamt med det jag skrivit? Pinsamt vore ifall jag ljög men som jag sagt förut handlar det här bloggen om mitt liv ur ett levande perspektiv. Min blogg är inte om påhittade händelser. Jag förnekar ingenting i min egen blogg. Jag skriver som det är.

Om ni tycker den är pinsam, varför göra er besväret att läsa den? Ni kanske inte skulle välja att skriva något sånt i era bloggar, men jag är inte som er! Kan inte ni acceptera att vissa har det jobbigt, att vissa är utsatta?
Jag är utsatt men jag är inget jävla offer för det. Jag vet att jag är stark. Känner flera tjejer som blivit våldtagna och inte klarat av att ta sig upp. Deras utväg blev självmord. Om jag skulle ta livet av mig eller ens fundera på det skulle ni kalla mig för pinsam. Ni skulle säga att jag var egoist. Snälla väx upp. Har ni ingen empati eller sympati för människor? Eller vad är det frågan om!?

Peace out ..v,