Fick en våg av ångest/depression över mig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Sjukt jobbigt att känna så. En timme sen och inte förrän nu känner jag hur tårarna försöker hitta en väg ut.  Jag måste låta som den mest patetiska tjejen på jorden och den mest sårbara men kan inte allting bara hända nu?

Kan jag inte bara få veta om vi ska fortsätta ses som mer eller ifall vi bara ska skita i allt? Kan jag inte bara få uppleva det en dödskär tonåring vill uppleva? Kan jag inte bara få göra det jag vill utan att bli tillbakadragen? Kan inte jag någon gång få bestämma?

Jag försöker se att allt handlar om mig, men ingenting handlar om vad jag vill; det är bara som det ser ut. Jag försöker göra mig själv glad genom shopping och överraskningar till mig själv - klart jag blir glad men efter samma repetitioner så vill man ha mer. Jag vill bli överraskad av någon annan än mig själv.

Jag vet att jag skulle bli lugnare, att jag skulle kunna sätta mig i ro och sluta vara så orolig, jag skulle känna mig tryggare och säkrare på allt. Jag skulle starkare kunna acceptera från hjärtat och samtidigt genom det bli accepterad.
Just nu går jag ju bara runt o väntar. Det är väntan som gör mig osäker. Det är väntan som gör mig orolig. Det är väntan som får mig att tveka. Och det är väntan som sätter mina ögon i tårar när det är svart runtom mig och jag är ensam.

Än orkar jag härda, låta mig härdas. Jag vet att jag snart får veta, i alla fall hur en liten del av min framtid kommer att se ut. Jag orkar vänta tills allt faller - tills jag faller.
Har nu förstått att: Att älskas utav någon inte är detsamma som att själv älska. Att älskas och känna sig älskad är större och mer kraftfyllt.

Peace out ..v,