Ibland förstår jag mig inte på mina egna känslor.

Jag är tagen, fångad, fast i kärleken och egentligen känns allt bara otroligt underbart, det är osäkerheten som förklarar mina tårars excistans. Utan osäkerheten hade inte mina tårar sipprat ur mina ögon. Jag torkar ej mina tårar med baksidan utav min hand, jag torkar bort dem med hoppet och tron. Hoppet om att det en dag slutar lyckligt - att slutet en dag skall bli början på något nytt, Tron om att jag en dag får stå lycklig - lycka är allt, DU är lycka, du är allt... Tron om att jag en dag får stå med dig.

Du gör mig glad lika snabbt som du kan göra mig besviken. Du får mig att känna mig älskad även fast du inte älskar mig. För en gångs skull är jag omtyckt som den jag är. Jag är sedd som jag är. Du försöker inte göra om mig för att du skall kunna tycka om mig. Jag går som jag är, jag står för den jag är.

Mitt hjärta slår snabbare när jag tänker på dig, jag blir glad och varm. Du fyller upp min kropp med lycka. Ibland blir jag svag i knäna, jag skakar och blir blyg. Jag har inget att vara blyg för. Du får mig att känna mig trygg när jag vilar i dina armar, inget kan föra bort mig från säkerheten.

Jag vet att jag är kär... men jag vet ej vad kärlek är. För säg mig, du... vet ens du vad kärlek är?
vem bestämde deffinitonen av kärlek?
Tycker att det är lite dubbelmoraliskt och orealistiskt. Man kan säga att man är kär, men ingen vet var kärlek innebär. För mig är det som att stirra på ett träd och plötsligt inte veta vad ett träd är. Det är som att jag har glömt bort och förträngt vad det är.

Kär - det är precis vad jag är

Peace out ..v,