Små steg

Lyckats få ett par timmars sömn nu på morgonen i alla fall, snabba framsteg. Men mardrömmarna är fortfarande där. Skriken och bedrägeriet lurar bakom varje sekund av vila. Det är hemskt att jag ska behöva lida så på grund av att någon annan inte är helt frisk i huvudet.

Men för livet och jag är på dag 2. Jag har en lång väg kvar att gå. Jag kommer aldrig att acceptera det eller förstå det som hänt. Varför ska det behöva hända?  Vart är vår värld på väg?  För mig är 1+1=2 jag kan koppla ihop saker. Men jag ser inte kopplingen till något så här hemskt. Där finns ingen koppling.

Peace out
..v,


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback