6 månader senare

Egentligen har jag ingen som hellst lust att blogga men det blir ett inlägg mot min vilja.


Då var det ju alltså den 28/11 igår vilket innebar att det var precis 6 månader sedan som våldtäkten ägde rum. har mått extremt dåligt i helgen. Inte kunnat sluta tänka på det för en enda sekund. Börjar misstänka att det inte finns något sätt att behandla smärtan på. Jag kommer få leva med det i hela mitt liv (vad hade jag förväntat mig liksom?). Har fortfarande inte fått svar på de frågor som snurrade i mitt huvud strax efter överfallet;


"Vad gjorde jag för fel? Utnyttjade du bara mig? Varför var du inte vuxen nog att prata om det i stället för att fly? Hur kunde du lämna mig ensam just där? Vad hände med det du kallade sanning? Varför tyckte du att jag förtjänade dina lögner?" 15/6 -10


För mig är det frågor som än idag håller sig i. Har kommit upp flera frågor med tiden, fortfarande frågor som för alltid kommer att vara obesvarade. Så hur mår jag nu? Fortfarande lika dåligt som då om inte värre till och med. illamåendet och känslan av att jag inte är värd någonting har drastiskt ökat sedan händelsen. I dag kan jag le åt vad som finns att le åt och skratta åt det jag finner roligt, det är skönt det i alla fall. Synd bara att jag mår så dåligt psykiskt. Jag ser inte världen på samma sätt längre. Jag har vant mig vid att få se alla scener spelas upp framför mina ögon ett flertal gånger varje dag. Har vant mig vid att höra mig själv kvida men än har jag inte vant mig vid smärtan. Den växer varje dag. Citerar ett annat inlägg för ytterligare jämförelser;


"I morgon blir det lite sovmorgon, fast jag kunde vart ledig hela dagen. Ska servera på 3:ornas studentlunch. Jag sysselsätter mig tydligen med saker för att inte behöva tänka, för att fly ifrån mina problem för att jag inte är redo att ta tag i dem. En stark försvarsmekanism som i längden är urusel. Pratade med kuratorn idag och fick svar på massor av frågor om varför jag inte kan sova längre efter det som hänt. Ingen fattar vad jag gör i skolan efter händelsen och jag säger bara att det är en självklarhet att gå i skolan på dagarna, det är en rutin. Kuratorn menar att jag håller extra hårt i rutiner just nu för att skjuta upp bearbetningen tills jag orkar."
3/6 -10


Sysselsätter mig än idag med annat för att slippa tänka på händelsen frivilligt, för att slippa bearbeta den. Ändå tänker jag på det varje dag som går. Jag skuter upp själva bearbetningen och viljan av att ta tag i allt tills "jag har tid". Men tid har jag aldrig eftersom jag skaffar mig nya vägar till att slippa tänka på vad som hände. Till exempel började jag boka fler arbetspass, skaffade mig ett till jobb, sysselsätter mig i varje vaken sekund som går.  


Jag vet att jag förlorade allt jag hade den kvällen, att jag dog inombords. Men jag har ingen aning om hur jag ska få tillbaka allt jag hade - känslomässigt sett. Jag vill bara kunna leva igen, leva normalt utan att en film ska rulla i mitt huvud dag ut och dag in. Vill inte behöva höra replikerna på repeat. Önskar att jag aldrig tagit upp min telefon den dagen över huvud taget. Jag önskar att allt bara var en dröm. I stället har det vart en 6 månaders lång mardröm.


För att läsa hela berättelsen om händelsen gå in på länken nedanför
http://maffiosa.blogg.se/2010/june/utkast-juni-4-2010.html


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback